Stenålderns kulturhistoria

1. -1-
FORNTIDEN
KULTUREPOKENS INDELNING
40 000 - 10 000 f. Kr. - DEN ÄLDRE STENÅLDERN /PALEOLIT/
10 000 - 3 000 f. Kr. - DEN YNGRE STENÅLDERN /NEOLIT/
3 000 - 1 000 f. Kr. - DEN ÄLDRE OCH YNGRE BRONSÅLDERN
1 000 f. Kr. - 1 000 e. Kr. - JÄRNÅLDERN (i MellanEuropa)
/OBS! Brånsåldern och stenåldern tillhör historisk tid och inte forntiden. Dessa två perioder
skall behandlas här under andra mera precisa kulturhistoriska benämningar: Antika
kulturer kring Sydöstra Medelhavavet och Antiken i Europa/
MÄNNISKANS ANTROPOLOGISKA UTVECKLINGSTRÄD
HOMINOIDEA
familjen som omfattar både apor och människor
Afropithecus levde för c:a 20 miljoner år sedan
och var en av ugnefär tio människoapor i Afrika
under samma period
Kenyapithecus dateras till c:a 14 miljoner år tillbaka
i tiden. De hade stora hörntänder och aningen kortare
ansikten än Afropithecus.
Ouranopitheus är runt nio miljoner
år gammal och fossil från denna
gorillans och schimpansens fader
har hittats i Samburu Hills i Kenya.
HOMINIDAE
vår egen familj
Ardipithecus ramidus är en relativt nyligen upptäckt
art (1994) och den hittills äldsta kända hominiden;
c:a 4,4 miljoner år gammal. Artens längd tros ha
varit omkring 120 cm. Ramidus kan ha varit tidvis
upprättgående och bodde förmodligen i skogen.
Australopithecus anamensis upptäcktes så sent
som 1995. Den är mellan 4,2 och 3,9 miljoner år
gammal. Fossil har hittats i Kenya och man tror
att anamensis var upprättgående.
Australopithecus afarensis levde Australopithecus africanus uppträdde
för fellan 3,9 till tre miljoner år sedan. för mellan tre och två miljoner år sedan.
Arten hade aplikt ansikte, ingen haka De var upprättgående, lite större än sina
och en låg panna, och bäcken och ben förfäder Australopithecu anamensis och

2. -2-
påminde om människans. Dess hjärnvolym hade en hjärnvolym mellan 420 och 500
låg mellan 375 och 550 kubikcentimeter, kubikcentimeter, det vill säga något större
och deras längd varierade mellan 107 och en schimpanshjärna och fördades huvud-
152 centimeter. -sakligen upprätt.
Australopithecus aethopicus levde för 2,6 - 2,3 miljoner år sedan.
Den hade relativt liten hjärnvolym, c:a 410 kubikcentimeter och en
benkam på huvudet där tuggmuskler var fästa.
Australopithecus boisei är liknande Australopithecus robustus men
har ännu större ansikte och kindtänder än sin kusin. Levde för c:a 2,1
- 1,1 miljoner år sedan.
Homo habilis, den första representanten för vårt
släkte, Homo, befolkade slätterna i Olduvai för c:a
2,4 - 1,5 miljoner år sedan. Arten hade fortfarande
ett ganska primitivt ansikte, men kindtänderna hade
minskat i storlek och hjärnvolymen ökat avsevärt
till mellan 500 - 800 kubikcentimeter. Längden var
runt 130 cm och vikten c:a 45 kg. Namnet betyder ”
den händiga människan” och syftar till deras förmåga
att tillverka redskap.
Homo erectus olduvalensis levde för c:a 1,2 miljoner år edan
i Afrika och var den enda erectusrepresentanten därifrån. Man
förmodar att arten dog ut i sitt ursprungnsland efter att ha
utvandrat till övriga världen.
Homo erectus pekinensis var ett Homo erectus erectus var
underart i erectus familjen en östlig variant av erectus.
och levde mellan 800 - 230 tusen år sedan Denna art levde på Java för
i Kina.Arten hade stora ögonbrynsbågar, låg, mellan 1 miljon och 100 tusen
platt, kantig skalle med välvd år sedan. I motsatts till
panna och hjärnvolym på 750-1300 ”pekinensis” hade Java-
kubikcentimeter. invånaren en slutande panna.
Homo ergaster, eller ”nykomlingen från Turkana”,
levde för c:a 1,6 miljoner år sedan. Den hade en hjärn-
-volym på 848 - 908 kubikcentimeter och som vuxen
uppnått en längd av 180 cm.Ergaster hade utskjutande
ögonbrynsbågar, kort ansikte, kantig skalle och utstickande
näsa.
Homo heidelbergensis är döpt efter den första fyndorten
Heidelberg i Tyskland. De äldsta fossilen är upp till 900
tusen år gamla och funna i Algeriet. Heidelbergensis hade
mer rundade ögonbrynsbågar och inte så platt och kantig
skalle som erectinerna från Kina och Java.
Homo neanderthalensis var c:a 160 cm lång och hade
hjärnvolym på c:a 1800 kubikcentimeter. De var kraftigare
och robustare än nutida människor och dog ut efter att den
moderna människan koomit till Europa.
Fossiler har hittats som tyder på en övergång mellan Homo
heidelbergensis i Afrika och den moderna människan.
Fyndorter är bl a. Omo och Ngaloba i Tanzania och Jebel
Irhoud i Marocko.
Homo sapiens, den moderna människan.
(hjärnvolym - c:a 1 500 cm3)

3. -3-
PALEOLIT - DEN ÄLDRE STENÅLDERN
HITORISK ÖVERSIKT
Rift Valley i Östafrika är skådeplatsen för människans förtsa historia. Här uppträder Australopithecus - som har
givit upphov till släktet homo (människa) - för första gången.
Genom vidareutveckling, för omkring 2 500 000 år sedan övergick Australopithecus i Homo habilis, som i sin tur
gav upphov till Homo erectus, för omkring 1 800 000 år sedan.
Homo habilis var allätare och levde på smådjur, växter och kadaver. Det var just Homo habilis som började
tillverka första mycket enkla redskap och utvecklade lägerplatser. Homo habilis levde i små grupper som
förflyttade sig från plats till plats. Första, vandrande, samhällen blev ett faktum.
Förstadiet till Neandertalmänniskan - Homo erectus - blev den första människoliknande arten som färdades
upprest. Homo erectus utvecklade ganska avancerade huggna stenredskap, där redskapets symmetri och skönhet
börjar tydligt komma fram. Homo erectus levde i ett primitivt samlarsamhälle.
För c:a 40 000 år sedan hände två mycket radikala förändringar i människans liv - bruket av elden samt jakt på
stora däggdjur. Det var just då som vi kan skönja en början till kulturell utveckling, då människan tar vara på
tidigare traditioner i tillverkning av redskap, byggande, jordbruk, m m.,
Utvgrävda redkap vittnar tydligt om stora förbättringar i människans levnadsvillkor. Homo erectus pre-sapiens
samt Homo sapiens påskyndade denna utveckling avsevärt. Den första varelsen som man kan kalla för
”människan” var vår direkte föregångare - Neandertalmänniskan. Trots hennes annorlunda anatomiska drag var
hennes hjärnvolym redan av samma volym som dagens människans. Neandertal behärskade inte bara elden utan
kunde tillverka ganska avancerade redskap och vapen, bl a. stenknivar, stenspjut samt redskap tillverkade av horn
och djurben. Även människans första gravar kan tillskrivas Neandertalmänniskan. Det är just människogravar
som har alltid bidragit till ett bättre kulturhistoriskt perspektiv, genom en stor rikedom av föremål som hittades i
dessa gravar.
I slutet på 22 000 talet förekom människan i tre olika stadier av sin utveckling: Homo erectus,
Neandertalmänniskan samt ytterligare en grupp som uppvisade ännu mindre arkaiska drag än Neandertal. Just ur
denna grupp utkristalliserades, i slutet av paleoliten, den moderna människan - Homo sapiens sapiens.
”Den tänkande människan” utvecklade snabbt nya invecklade sätt att jaga djur (framför allt bisonoxar,
mammutar, hästar och renar). Nya redskap skapades, bl a. pilbåge och harpun.
Den moderna människan skapade också nya kontakter olika grupper emellan. Också familjelivet började
långsamt formas (huvudsakligen i form av stammfamiljer).
Slutet av paleoliten innebar också början tillskapande av konst i alla dess olika former: gråttmålningar, rituell
dans- och skådespelritt, skapande av första primitiva musikinstrument, m m.,
Människan började inte bara utveckla och standarisera sina redskap - skrapor, knivar, tandade redskap, handkilar,
etc.) utan utvecklade också en tro och religiösitet, samt olika ritter som hade för avsikt att blidka naturens krafter
(Gudar) och därmed försäkra sig om sin enastående ställning i naturen.
Paleoliten var jägarnas tid, men människan började också ägna sig åt byggandet av sina bostäder - oftast lägertällt
och grottbostäder. Första riktiga byar uppstod för c:a 12 000 år sedan. Människan börjar samtidigt anpassa sig,
sina kläder, redskap, bostäder och livsstil till olika geografiska omgivningar och klimat.
I slutet av paleoliten är människan sprid från Afrika till såpass avlägsna platser på jorden som Sydvästasien,
Europa, Mindre Asien och t.o.m. Australien, Sibirien och Amerika. Människan örövring av jordklotet var i full
gång. Konsten i alla dess former skulle från och med nu följa människan och dess erövringar av nya områden.
Just paleolitiska lämningar markerar början till utveckling av vår kultur.

4. -4-
KULTURHISTORISK ÖVERSIKT
Redan för 100 000 år sedan skapades människotillverkade redskap, då människan började
upptäcka sambandet mellan form och funktion.
De tidigaste spår av människans medvetna kulturskapande kan tydas dock först till c:a 40 000
f. Kr. Det var just då, under paleoliten, som en samverkan mellan människohjärnan och
handen utvecklades. Detta möjligjorde utveckling av olika redskap, vapen samt andra föremål,
som användes inte enbart i vardagslivet, jakt, etc., utan även i rituella sammanhang och
tillverkning av olika föremål som kan med våra ögon sett betraktas som konstföremål.
Paleolitiska kulturyttringar var starkt knuttna till olika religiösa ritter och existerade inte för si
egen skull. Så t ex. var det med de berömda grottmålningarna från Altamira (Spanien) och
Lascaux (Frankrike) grottor.
Dessa målningar, framställda med förkolnade träpinnar och enkla jordfärger, var ingenting
annat än en del av totemiska jaktritter (djurkulten) som skulle förgöra det jagade djurets själ,
styrka och livskraft. Målningarna hade alltså en tydlig religiös funktion. Så var det också med
skulpturer av fruktbarhets gudinnor, t ex. den berömda Venus från Willendorf (Österrike).
Skulpturerna hade för dåtida människan en magisk kraft och det var därför de skapades.
Skulpturerna gjordes antigen i sten eller i horn och ofta representerade redan en mycket
skicklig hantverkskonst. Dessa målningar, skulpturer och andra paleolitiska föremål är de
mest direkta länkar till den paleolitiska kulturvärlden. Huvudmotiv i dessa målningar och
skulpturer var: djur, dansritter, skådespelsritter (ofta - fruktbarhetsritter), samt skulpturer i
horn, ben och sten, föreställande naturgudar och gudinnor. Redskap som användes till
framställning av dessa ”konstverk” var bl a.: handkilar, stenknivar, skrapor, förkolnade pinnar
och enkla jordfärger.
svart tjur (grottmålning). c:a 15 000 - 10 000 f. Kr. Lascaux, Frankrike
rituell dansritt (hällristning i grottan).
Addaura, Monte Pelegrino, Sicilien

5. -5-
Kunskap om musiken, dansen,
skådespel och muntlig litteratur i
dess linda är däremot mycket mera
begränsad och, även den, baserad
på olika upphittade föremål, bl a.
målningar, hällristningar,
skulpturer, m m., Bland dessa
föremål hittades mycket primitiva
musikinstrument - benflöjter,
benknotor med borrade hål, bågar
med en eller flera strängar,
djurhorn, samt olika
rasselinstrument. Även ett antal
totemiska masker (djurmasker)
hittades.
Tillsammans med teckningar och
hällristningar med dansmotiv och
rituell skådespel utgör de dock en
ganska begränsad materiell
vittnesbörd. Bl a. hittade man
teckningar med dansmotiv i
Cogulgrottan (Spanien),
Lascauxgrottan och Ariègegrottan
(Frankrike). Dessa bilder och
hällristingar tyder på att dansen
och det paleolitiska skådespelet
var starkt knuten till människans
arbete och till olika religiösa
ritualler. Dansen och skådespelet hade magisk karaktär och förekom oftast i cirkelformationer
och med tydliga imitationer av djurrörelser. För att fullt förstå paleolitiska kulturyttringar,
måste man dock därför tillgripa andra metoder än studier av materiella lämningar. Studier av
motsvarande kulturyttringar hos nulevande naturfolk som bevarade sina gamla kulturer sedan
årtusenden tillbaka p.g.a. isolation från civilisationen är därför en nödvändig komplement till
alla arkeologiska fynd som hittades och hjälper att ”tolka” deras egentliga funktion och
betydelse. De mest kända nulevande folkgrupper som lever på paleolitisk nivå är Weddafolket
på Ceylon, Ostjaker i Sibirien och Marind-Anim på Nya Guinea.
Litteraturens utveckling under stenåldrarna vet man ingenting om. Med all säkerhet fanns det
en muntlig berättartradition, men man vet ingentig om den. Skriften uppfans först för c:a
5 000 år sedan (3 000 f. Kr.). Innan dess hade man inga medel att bevara berättarkonsten.
NEOLIT - DEN YNGRE STENÅLDERN
HISTORISK ÖVERSIKT
Venus från Willendorf. c:a 15 000 - 10 000 f. Kr.
höjd 11 cm. Naturhistoriska museet. Wien.

6. -6-
En stor och radikal förändring inleddes för c:a 10 000 år sedan. Människan som tidigare levde på jakt och
insamling, började ägna sig åt jordbruk, boskapsuppfödning, keramiktillverkning och utbyggnad av sina bosteder.
Människor slog sig ner i byar och första lantbrukssamhällen uppstod. Första husbyggen dök upp runt om i
världen(hus av trä, lera eller sten, både under jorden och på marken). Korn och veteodlingar spred sig snabbt i de
olika neolitiska samhällen. Get, gris och ox omvandlades till tamboskap.
Det finns relativt många neolitiska lämningar kvar runt-om i världen, bl a. i Jeriko i Mellanöster, i Catal Hüyük i
Turkiet, Zohapilco i Mexico, m fl.,
I samband med utveckling av jordbruket utvecklades en mångfald av förvaringskärl, oftast i sten, ty keramiken
utvecklades först c:a 6 500 f. Kr. Lergods dök först upp i Sahara under 7 000-talet och spred sig snabbt till andra
jordbrukssamhällen runt-om i världen. Ugnefär samtidigt började man utvidga växtodlingar med inhemska växter
(t ex. ris i Asien, sockerhirs och afrikansk jams, m fl.,)
Även trädgårdsodlingar blev allt vanligare, bl a. i Sydostasien och i Oceanien. Jordbruksproduktionen
utvecklades i alltsnabbare tempo.
Övergången från jakt till åkerbruk var den viktigaste förändringen under neoliten. Levnadsmönster ändrades
radikalt, vilket påverkade människans boende, beteende och därmed hennes uttryckssätt och konstspråk.
Utvecklingen skede dock långt snabbare i Afrika och i Asien än i Europa. Detta gällde inte minst utvecklingen av
samhällelig organisation.
KULTURHISTORISK ÖVERSIKT
Neoliten förser oss med mycket mer säker kunskap om dåtida kulturyttringar än paleoliten.
Detta p.g.a. ett större antal lämningar och dess större variation.Fortfarande är det dock den
materiella konsten som ger den säkraste kunskapen om denna period.
Den neolitiska byggnadskonsten, skulpturen och måleriet har radikalt annorlunda karaktär än
dess paleolitiska motsvarigheter. Anledningen till detta är diametralt ann karaktär av det
neolitiska samhället, som inte längre är ett jakt- och samlar samhälle.
Människan slog sig ned i fasta bosättningar och ägnade sig åt jordbruk, hantverk och
djurskötsel. De nya, lättare levnadsvilkor påtvingade en annan utveckling av bruksföremål,
byggnadssätt och inte minst en ny tankesätt och en ny mentalitet. Alla dessa faktorer bidrog
till att kulturyttringar från denna tid
har helt nya undertoner.
Sten var fortfarande det viktigaste
materialet vid tillverkning av
verktyg, redskap och vapen.
Fornlämningar från denna period
består av en mängd lerkärl med
ornamentala mönster, ny typ av
skulptur (bl a. Jerikos
stucköverdragna och målade
människokranier), rester av
bostadshus (Jeriko) och välbevarade
dösar - hus för de döda i form av
olikt utformade stenblock (bl a.
Stonehenge dös i England, Carnac
dös i Frankrike). Både Jerikos
bostadshus och neolitiska dösar är
helt unika i ett kulturhistoriskt
perspektiv och representerar en ny
typ av fornlämningar - arkitektoniska konstruktioner. Arkitekturens historia börjar just med
dessa neolitiska skapelser. Jerikos folk levde i stenhus i en befäst stad som skyddades av
Stonehenge dös, c:a 1 800 - 1 400 f. Kr.
Salisburyslätten, England
Stenarnas höjd - 4, 12 m; cirkelns diameter - 29, 59 m.
En stor cirkel av jämt fördelade stenblock som uppbär horisontella överliggare,
och två inre cirklar med en altarliknande sten i mitten.Hela konstruktionen är
orienterad exakt mot den punkt, där solen stigger upp vid sommarsolståndet,
vilket tyder på soldyrkan rituall.

7. -7-
murar av skrovlig men stark stenfogning. Dösar i Central- och Nordeuropa byggda för
religiösa ändamål bestod däremot av friliggande stenblock utan fogning. och murbruk.
Lämningar som Jerikos stucköverdragna kranier är inte enbart dyrbara konstmonument, utan
en djup källa av kunskap om dåtida människans inställning till existentiela frågor som livet,
döden, tron, själen, etc.,
Neolitiska människan placerade själen i huvudet,
vilket var väldigt symptomatiskt för denna tid.
Tron på liv efter detta var ett nytt inslag i
människans liv. Stucköverdragna kranier var ett
uttryck för denna tro - bevarande av ”själens
hem” och därmed dess fortsatta liv.
Under paleoliten skulle jagede djurets liv
förkortas och berövas livskraft med hjälp av
djurets avbildade silhuetter som ”dödades”
genom t ex. ett pilkast mot dem.
En ny grott- och väggmålerikonst uppstod under
neoliten. Den var mera naturalistisk och
föreställde både människor och djur - bl a. oxar,
hästar, kaniner och andra smådjur.
Bland de viktigaste lämningar av den typen från
denna period är: skogsperiodens stenristningar i
Ryssland, Skandinaviska hällsristningar,
Medelhavs avgudsbilder i sten och ben och
menhir-statyer (hjälte och Gudastatyer) från
Anatolien (Turkiet) och Malta.
Neolitisk dans, rituell teater och musik är något
bättre dokumenterade än deras paleolitiska motsvarigheter i.o.m. flera och mera varierade
fornlämningar. Dessa bilder vittnar om dansen, skådespelets och musikens närmare
förhållande med vardagslivet, arbete och vardagssysslor. Vegetationsdanser, skördedanser,
krigsdanser, kärleksdanser och arbetsdanser trädde fram med all tydlighet. Det kanske
märvärdigaste dock var föddelsen av rena underhållningsdanser. Man skådar tydliga
dansformationer som bär på en klar estetisk prägel. Även svåra akrobatiska
uppvisningselement i dansen är lätta att spåra i neolitiska grott- och väggmålningar. Dansen
ackompanjerades av olika rasselinstrument, som inte sällan fästes vid vristerna.
Tre typer av kultdans kan urskiljas tydligt:
totemisk dans - djurkulten
animisk dans - dödskulten
astral dans - stjärnhimmelns kult
Skådespel och dans började långsamt frigöra sig från den tidigare magiska karaktär och allt-
oftare framträdde som rena underhållningsformer. Variation av dessa former är forbluffande -
begravingsdanser, vegetationsdanser, jaktdanser, bröllopsdanser, m m., Det förekom t.o.m.
komiska danser och skådespel av komisk karaktär. Alla de bar på sin egen typiska prägel.
Djurmasker, djurkroppar, spanmålshögar, spjut och andra vapen, eld, rökelser och magi
förekom dock ofta i kultdanserna och skådepel. Den neolitiska ”scenen” var ofta en bit
nedtrampad jord och ledaren i dansen och i skådespelet var nästan alltid stamfolkets ledare.
Stucköverdraget kranium från neolitisk tid.
c:a 7 000 - 6 000 f. Kr., Jeriko - Jordanien
Färgat gips omger kraniet och snäckor täcker ögonhållor.
Kraniet som ”själfälla”. Arketypen för kommande epokernas
porträttskulpturtradition.

8. -8-
Fortfarande, är studier av nulevande naturfolk nödvändiga för att fullt förstå den neolitiska
kulturen. Tillsammans med lämningar ger dessa studier en ganska bra bild av det neolitiska
samhället och den neolitiska kulturen.
Av tidigare oberopade skäll, kan vi inte tala om en regelrätt litteraturtradition, varken under
paleoliten eller neoliten. Man kan dock förutsätta att redan under senare neoliten hade man en
mångfald av oika muntliga litteraturformer som t e. sagor, hjältedikter, ordspråk, religiösa
hymner, ramsor, skämthistorier, arbetssånger och berättelser.
Även vår kunskap om musiken från denna period är oerhört begränsad och handlar mest om
olika bevarade instrument. Det är tydligt dock att slagverksinstrument var de populäraste och
mest utbrädda och spelade en avgörande roll.
FORNTIDEN I NORDEN
KULTURHISTORISK ÖVERSIKT
Fram till 13 000 f. Kr. låg Norden under istidens heltäckande glaciär. Det första någorlunda oavbrutna
samhällsutveckling påvisas först vid 10 000 f. Kr., vilket sammanföll med neolitens intåg i Afrika, Asien, Mindre
Asien och Sydeuropa. Anledningen till denna ”försening” var att hela Nordskandinavien var under inlandsisen
fram till c:a 6 800 f. Kr.
Detta innebar inte att Norden inte upplevde paleoliten alls. Den uppenbarade sig istället i Norden i mycket senare
skede istället. Just därför ser forntidens indelning annorlunda ut, än den för sydligare breddgrader.
10 000 - 3 200 f. Kr. - DEN ÄLDRE STENÅLDERN /PALEOLIT/
3 200 - 1 800 f. Kr. - DEN YNGRE STENÅLDERN /NEOLIT/
1 800 - 500 f. Kr. - DEN ÄLDRE OCH YNGRE BRÅNSÅLDERN
500 f. Kr.- 800 e. Kr. - DEN ÄLDRE JÄRNÅLDERN
800 f. Kr. - 1 050 e. kr. - DEN YNGRE JÄRNÅLDERN /VIKINGATIDEN/
Det anmärkningsvärda var att Norden, under hela den forntida och sedan fornkristna kulturen, inte utvecklade
någon antikhögkultur som Mindre Asien och Syd- och Centraleuropa. Detta innebär att, förutom den s.k.
Vikingatiden c:a 800 e. Kr - 1 050 e. Kr., det lämpligaste sättet att dela in den kulturella utvecklingen i Norden är
indelning i: stenålder, bronsålder och järnålder.Det är dock enbart stenåldern som kan klassificeras som en
forntida epok. Att betrakta den nordiska bronsåldern eller järnåldern som forntid är direkt felaktigt. Därför skall
vi behandla den nordiska bronsåldern och järnåldern under den s.k. historiska tiden, direkt efter antika
högkulturer i Syd- och Centraleuropa.
Vilka stenålderns fornlämningar har vi i Norden?
Framför allt - de nordiska hällristningarna är av hög kulturhistoriskt värde. Av dessa, är kanske de nordnorska
och norrländska hällristningar, bl a. vid Nämforsen i Norrland, mest betydelsefulla. De härstammar troligen från
3 000 f. Kr.
Lika värdefulla är de skandinaviska älghuvudsskulpturer och en rik variation av välarbetade stenyxor. Kanske
ännu mer unika är de rikt ornamenterade keramikgods från Sydskandinavien, bl a. Skarpsallingkarret.
Från de skandinaviska hällristningarna vet vi att även musiken var en viktig del i dåtida Skandinavernas liv.
Instrument som rassel, benskrapare, slagsten (flinta), lertrummor, munbågar, Kongemosa-brummeren (vinare),
kantflöjter, spaltflöjter (Falköpingsflöjt), alla dem förekom mellan 10 000 - 1 800 f. Kr.
Det finns även skandinaviska hällristningar som talar om dansens närvaro i samhällslivet under stenåldern i
Norden.