Deshieloamediodia tomastranstromer-111006200738-phpapp02

P
Pamela MarticorenaANEP - CODICEN
colecciónletrasnördicas




                          Deshielo a
                          mediodía
                          Tomas Tranströmer




                          Nørdicalibros   Traducción de
                          2011            Roberto Mascaró
Título original: Dikter



La traducción de este libro ha sido financiada por
Statens kulturråd / The Swedish Arts Council


© Tomas Tranströmer
© De la traducción: Roberto Mascaró
© De esta edición: Nórdica Libros, S.L.
Fuerte de Navidad 11, 1º B - CP: 28044 Madrid
Tlf: (+34) 91 509 25 35 - info@nordicalibros.com
www.nordicalibros.com
Primera edición en Nórdica Libros: septiembre de 2011
ISBN: 978-84-92683-60-4
Depósito Legal:
Impreso en España / Printed in Spain
Imprenta Kadmos (Salamanca)




Diseño de colección: Filo Estudio
Maquetación: Diego Moreno
Corrección ortotipográfica: Ana Patrón
y Susana Rodríguez




Cualquier forma de reproducción, distribución, comunicación pública o
transformación de esta obra solo puede ser realizada con la autorización de
sus titulares, salvo excepción prevista por la ley. Diríjase a CEDRO (Centro
Español de Derechos Reprográficos, www.cedro.org) si necesita fotocopiar o
escanear algún fragmento de esta obra.
de 17 POEMAS (1954)
      (ur 17 DIKTER)
III


     FEM STROFER TILL THOREAU

Ännu en har lämnat den tunga stadens
ring av glupska stenar. Kristallklart salt är
vattnet som slår samman kring alla sanna
                  flyktingars huvud.

I en långsam virvel har tystnad stigit
hit från jordens mitt, att slå rot och växa
och med yvig krona beskugga mannens
                 solvarma trappa.

                        *

Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln
växer stort vid randen. Likt kopparlurar
trädens krökta rötter ger ton och löven
                  skingras förskrämda.

Höstens vilda flykt är hans lätta kappa,
fladdrande tills åter ur frost och aska
lugna dagar kommit i flock och badar
                  klorna i källan.




                       10
III


           CINCO ESTROFAS PARA THOREAU


Otro más abandonó el pesado
anillo de la ciudad de voraces piedras. Clara como la sal es
el agua que golpea todas las cabezas de
                        los verdaderos refugiados.

En lento remolino ha subido el silencio
hasta aquí desde el centro del mundo, a enraizarse y crecer
y con frondosa copa sombrear la escalera del hombre, entibiada
                        por el sol.

                                  *

Negligentemente, el pie golpea una seta. La nube de tormenta
se agranda junto al borde. Como cuernos de cobre
las sinuosas raíces del árbol dan el tono, y las hojas
                          se dispersan temerosas.

La huida salvaje del otoño es su liviano manto,
flameando hasta que, otra vez, llegue la manada de días tranquilos
                de helada y ceniza y bañen
                        las garras en la fuente.




                             11
*

Trodd av ingen går den som sett en geysir,
flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att
så försvinna djupt i sitt inres grönska,
                           listig och hoppfull.




                      12
*

Creído por nadie va el que vio un géiser,
huido de aljibe cegado, como Thoreau, y sabe
desaparecer en lo profundo de su verde interior,
                 astuto y esperanzado.




                      13
ELEGI


Vid utgångspunkten. Som en stupad drake
i något kärr bland dis och dunster, ligger
vårt granskogsklädda kustland. Långt därute:
två ångare som ropar ur en dröm

i tjockan. Detta är den nedre världen.
Orörlig skog, orörlig vattenyta
och orkideens hand som sträcks ur myllan.
På andra sidan, bortom denna farled

men hängande i samma spegling: Skeppet,
som molnet tyngdlöst hänger i sin rymd.
Och vattnet kring dess stäv är orörligt,
i stiltje lagt. Och ändå stormar det!

och fartygsröken blåser vågrätt ut –
där fladdrar solen i dess grepp – och blåsten
står hårt mot ansiktet på den som bordar.
Att ta sig uppför Dödens babordssida.

Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tills avlägset en dörr hörs slå igen

långt borta i ett annat år.



                         14
ELEGÍA


En el punto de partida. Como dragón caído
en algún pantano entre neblina y vaho, está
nuestra tierra costera vestida de bosque de pino. Allá lejos:
dos vapores que gritan desde un sueño

en la bruma. Este es el mundo inferior.
Bosque inmóvil, superficie de agua inmóvil,
y la mano de orquídeas que surge del pantano.
Al otro lado, más allá de esta senda,

pero flotando en el mismo espejeo: el navío,
que la nube ingrávida cuelga de su espacio.
Y el agua en torno a su cayado está inmóvil,
echada en calma. ¡Y aun así, truena!

Y el humo del navío se expande horizontal
—allí flamea el sol en su agarrón— y el soplo
golpea duro el rostro del que aborda.
Ascender hacia babor de la Muerte.

Una ráfaga súbita y la cortina ondea.
Suena el silencio cual despertador.
Una ráfaga súbita y la cortina ondea.
Hasta que se oye, lejana, golpear una puerta

lejos, en otro año.



                              15
*

O marker grå som Bockstensmannens kapprock!
Och ön som svävar mörk i vattenröken.
Det råder stillhet som när radarn svänger
sitt varv på varv i övergivenhet.

Det finns en korsväg i ett ögonblick.
Distansernas musik har sammanströmmat.
Allt sammanvuxet till ett yvigt träd.
Försvunna städer glittrar i dess grenverk.

Från överallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimörkret. Insprängd
som timmerbaggen, slumrar här i natten
torvmossens dräpte färdman. Saven driver

hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt
i berget: här är flädermössens grotta.
Här hänger åren, gärningarna tätt.
Här sover de med sammanfällda vingar.

En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel!
(På avstånd som en rök ur grottans mynning.)
Men ännu råder sommarvintersömnen.
På avstånd vattensorl. I mörka trädet

ett löv som vänder sig.




                          16
*

¡Oh marcas grises como la túnica del hombre de Bocksten!1
Y la isla que flota en el vapor del agua.
Hay calma como cuando el radar vira
en vueltas y vueltas, entregado.

Hay un cruce de caminos en un instante.
La música de las distancias ha confluido.
Todo creciendo hacia un árbol frondoso.
Ciudades perdidas brillan en su verdor.

De todas partes y de ninguna tocan
como los grillos en la oscuridad de agosto. Insertado
en el rebaño de troncos, se adormece aquí en la noche
el viajero asesinado en el pantano. La savia mueve

su pensamiento y sube hacia las estrellas. Y en lo profundo
de la montaña: aquí está la gruta de los murciélagos.
Aquí cuelgan los años, apretados los actos.
Aquí ellos duermen con las alas plegadas.

Un día estos volarán. ¡Un hervidero!
(En la distancia, algo como humo saliendo de la boca de la gruta.)
Pero aún rige el sueño del invierno estival.
En la distancia, rumor de aguas. En el árbol oscuro,

una hoja que se da la vuelta.




    1
       Hombre de Bocksten: restos de un hombre medieval muy bien preservados,
hallados en la municipalidad de Varberg, Suecia, en 1936. (N. del T.)


                                 17
*

En sommarmorgon fastnar bondens harv
i döda ben och klädestrasor. – Han
låg alltså kvar när torvmossen dränerats
och står nu upp och går sin väg i ljuset.

I varje härad virvlar gyllne frön
kring gammal skuld. Den pansarklädda skallen
i åkerjord. En vandringsman på vägen
och berget följer honom med sin blick.

I varje härad sorlar skyttens rör
vid midnattstid när vingarna slår ut
och det förflutna växer i sin störtning
och mörkare än hjärtats meteorsten.

En andens bortvändhet gör skriften glupsk.
En flagga börjar smälla. Vingarna
slår ut kring rovet. Denna stolta färd!
där albatrossen åldras till ett moln

i Tidens gap. Kulturen är en valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita husgavlar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer

den dräpte jättens närvaro.




                        18
*

Una mañana de verano, el rastrillo del campesino se atasca
en huesos muertos y harapos de vestido. Así que él
yacía allí cuando drenaron la turbera
y ahora se yergue y anda su camino en la luz.

En cada distrito remolinea semilla dorada
en torno a vieja deuda. La calavera, blindada,
en un sembrado. Un peregrino en marcha
y la montaña siguiéndole con la mirada.

En cada distrito murmura el carcaj del arquero
a medianoche, cuando se abren las alas
y crece el pasado en su caída,
más oscuro que el meteorito del corazón.

Un alma apartada hace la escritura ávida.
Una bandera empieza a golpetear. Las alas
se abren en torno a la presa. ¡Este viaje altivo!
en que el albatros se hace viejo como nube

en la boca del Tiempo. La cultura es una estación
de caza de la ballena, donde el extraño, caminando
entre blancas vigas y niños que juegan,
percibe, sin embargo, a cada respiración,

la presencia del gigante caído.




                               19
*

Lätt återkastas himlasfärers orrspel.
Musiken, skuldfri i vår skugga, som
fontänens vatten stiger mellan vilddjur,
konstrikt förstenade kring vattenstrålen.

Med stråkarna förklädda till en skog.
Med stråkarna som riggen i ett störtregn –
kajutan vräks under ett störtregns hovar –
och innerst, i kardanupphängning, glädjen.

I afton återspeglas världens stiltje,
när stråkarna satts an men inte rörs.
Orörliga i dimman skogens träd
och vattentundran speglande sig själv.

Musikens stumma hälft är här, som doften
av kåda står kring åskskadade granar.
En underjordisk sommar hos var man.
Där lösgör sig, vid korsvägen, en skugga

och spränger bort i bachtrumpetens riktning.
Av nåd ges plötslig tillförsikt. Att lämna
sin jagförklädnad kvar på denna strand,
där vågen slår och sjunker undan, slår

och sjunker undan.




                       20
*

Liviana, vuelve la bofetada de las esferas celestes.
La música, a nuestra sombra, inocente como
el agua de la fuente que sube entre animales salvajes,
artísticamente petrificada alrededor del chorro de agua.

Con las cuerdas disfrazadas de bosque.
Con las cuerdas como el aparejo del aguacero:
la lancha es azotada por los cascos de un aguacero
y en lo íntimo, en el atasco del giroscopio, alegría.

Esta tarde se refleja la bonanza del mundo,
cuando las cuerdas son instaladas, sin que nadie toque.
Inmóviles en la niebla, los árboles del bosque
y la tundra húmeda espejeando en sí misma.

La mitad muda de la música está aquí, como el olor
a resina anda en torno a ramas heridas por el rayo.
En cada hombre, un verano subterráneo.
En el cruce de caminos, una sombra,

y se aleja corriendo, siguiendo la trompeta de Bach.
La piedad inspira súbita cautela. Dejar
su disfraz de yo en esta playa
donde la ola golpea y se retira, golpea

y se retira.




                           21
Deshieloamediodia tomastranstromer-111006200738-phpapp02
de SECRETOS EN EL CAMINO (1958)
     (Ur HEMLIGHETER PÅ VÄGEN)
SVENSKA HUS ENSLIGT BELÄGNA


     Ett virrvarr av svarta granar
     och rykande månstrålar.
     Här ligger torpet sänkt
     och det tycks utan liv.

     Tills morgondaggen sorlar
     och en åldring öppnar
     – med darrande hand –
     fönstret och släpper ut en uv.

     Och i ett annat väderstreck
     står nybygget och ångar
     med lakanstvättens fjäril
     fladdrande vid knuten

     mitt i en döende skog
     där förmultningen läser
     genom glasögon av sav
     barkborrarnas protokoll.

     Sommar med linhåriga regn
     eller ett enda åskmoln
     över en hund som skäller.
     Fröet sparkar i jorden.




                 24
CASAS SUECAS SITUADAS AISLADAMENTE


     Una confusión de ramas negras
     y humeantes rayos de sol.
     Aquí está hundida la cabaña
     y parece sin vida.

     Hasta que murmura la niebla matinal
     y un anciano abre
     —con mano temblorosa—
     la ventana y deja salir un búho.

     Y en otro punto cardinal
     está la casa nueva humeando
     con la mariposa de las sábanas tendidas
     que flamean junto al propio nudo

     de un bosque moribundo
     donde la putrefacción lee
     con gafas de savia
     el protocolo de la termita.

     Verano con lluvia de pelo pajizo
     o con una sola nube de tormenta
     sobre un perro que ladra.
     La semilla golpea bajo la tierra.




                     25
Upprörda röster, ansikten
flyger i telefontrådarna
på förkrympta snabba vingar
över myrmarkernas mil.

Huset på en ö i älven
ruvande sina grundstenar.
En ständig rök – man bränner
skogens hemliga papper.

Regnet vänder i himlen.
Ljuset slingrar i älven.
Hus på branten övervakar
vattenfallets vita oxar.

Höst med en liga av starar
som håller gryningen i schack.
Människorna rör sig stelt
på lampskenets teater.

Låt dem känna utan ängslan
de kamouflerade vingarna
och Guds energi
hoprullad i mörkret.




           26
Voces inquietas, rostros
vuelan en los cables telefónicos
con rápidas alas encogidas
sobre leguas de tierras pantanosas.

La casa en una isla del arroyo
empollando sus piedras fundamentales.
Un humo continuo: son quemados
los papeles secretos del bosque.

La lluvia vira en el cielo.
La luz serpentea en el arroyo.
La casa del acantilado vigila
los bueyes blancos de la cascada.

El otoño, con una banda de estorninos,
mantiene al amanecer en jaque.
La gente se mueve con rigidez
en el teatro de pantallas de lámpara.

Dejadlos sentir sin angustia
las alas camufladas
y la energía de Dios
arrollada en la oscuridad.




                 27
DE FYRA TEMPERAMENTEN


Rannsakande ögat förvandlar solstrålarna till polisbatonger.
Och på kvällen: glammet från en fest i våningen inunder
skjuter upp som overkliga blommor genom golvet.

For på slätten. Mörker. Vagnen tycktes ej komma ur fläcken.
En anti-fågel skriade i stjärntomhet.
Albinosolen stod över kastande mörka sjöar.


                              *

En man som ett uppryckt träd med kraxande löv
och en blixt i givakt såg den vilddjursdoftande
solen slå upp bland smattrande vingar på världens

klippö forsande fram bakom fanor av skum genom natt
och dag med vita sjöfåglar skränande
på däcket och alla med biljett till Kaos.


                              *

Det är bara att blunda så hör man tydligt
måsarna ringa söndag över havets oändliga socken.
En gitarr börjar knäppa i snåret och molnet vandrar



                             28
LOS CUATRO TEMPERAMENTOS


Registrando, el ojo transforma los rayos solares en bastones policiales.
Y de noche: la bulla de una fiesta en el piso de abajo
sube como flores irreales a través del suelo.

Salgo a la llanura. Oscuridad. El vagón parece no moverse.
Un anti-pájaro graznaba a la ausencia de estrellas.
Arriba el sol albino, lanzando oscuras marejadas.


                                   *

Un hombre como un árbol erguido con hojas crujientes
y un rayo en guardia vio al sol con hedor de bestia
que buscaba entre alas crepitantes sobre la isla de acantilados

del mundo, avanzando tras banderas de espuma por la noche
y el día, con blancos pájaros lacustres y ruidosos
en cubierta, y todos con pasaje hacia el Caos.




                                   *

Basta con cerrar los ojos para oír claramente
el pequeño domingo de las gaviotas sobre la comarca interminable
                                                          [del mar.
Una guitarra comienza a abotonar el arbusto y la nube avanza

                              29
långsamt som den sena vårens gröna släde
– med det gnäggande ljuset förspänt –
kommer glidande på isen.


                              *

Vaknade med väninnans klackar smällande i drömmen
och utanför två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar
medan flygblad från solen dråsade över staden.

Vägen tar aldrig slut. Horisonten skyndar framåt.
Fåglarna skakar i trädet. Dammet yr kring hjulen.
Alla rullande hjul som motsäger döden!




                            30
lentamente, como el trineo verde de la primavera tardía
—con la luz amarrada que relincha—
llega resbalando sobre el hielo.


                                    *

Desperté con los tacones de la amiga golpeteando en el sueño
y, afuera, dos montones de nieve, como olvidados guantes del invierno,
mientras octavillas del sol se desplomaban sobre la ciudad.


El camino nunca tiene fin. El horizonte se apura hacia adelante.
Los pájaros sacuden el árbol. El polvo se marea en torno a las ruedas.
¡Todas las rodantes ruedas que contradicen la muerte!




                               31
SIESTA


Stenarnas pingst. Och med sprakande tungor…
Staden utan tyngd i middagstimmans rymd.
Gravläggning i sjudande ljus. Trumman som överröstar
den innelåsta evighetens bultande nävar.

Örnen stiger och stiger över de sovande.
Sömn där kvarnhjulet vänder sig som åskan.
Tramp från hästen med bindel för ögonen.
Den innelåsta evighetens bultande nävar.

De sovande hänger som lod i tyrannernas klocka.
Örnen driver död i solens strömmande vita fors.
Och ekande i tiden – som i Lasarus’ kista –
den innelåsta evighetens bultande nävar.




                          32
SIESTA


Pentecostés de piedras. Y con lenguas crujientes...
La ciudad ingrávida en el espacio del mediodía.
Sepultura en luz hirviente. El tambor que acalla
los palpitantes puños de la eternidad cautiva.

El águila sube y sube sobre los que duermen.
Un sueño en que la piedra del molino se vuelve como el trueno.
Pasos del caballo con la venda en los ojos.
Los palpitantes puños de la eternidad cautiva.

Los que duermen cuelgan como péndulos en el reloj del tirano.
El águila planea, muerta, en las cascadas que fluyen del sol.
Y resonando en el tiempo —como el ataúd de Lázaro—
el ombligo que late, de la eternidad cautiva.




                             33
IZMIR KLOCKAN TRE


Strax framför på den nästan tomma gatan
två tiggare, den ene utan ben –
han bars omkring på ryggen av den andre.

De stod – som på en midnattsväg ett djur
står bländat stirrande i bilens lyktor –
ett ögonblick och fortsatte att gå

och rörde sig som pojkar på en skolgård
snabbt över gatan medan middagshettans
myriader klockor tickade i rymden.

Blått gled förbi på redden, flimrande.
Svart kröp och krympte, stirrande ur sten.
Vitt blåste upp till storm i ögonen.

När klockan tre var trampat under hovar
och mörkret bultade i ljusets vägg
låg staden krypande vid havets dörr

och glimmande i gamens kikarsikte.




                      34
IZMIR A LAS TRES


Justo enfrente, en la calle casi vacía,
dos mendigos: uno sin piernas
es llevado en las espaldas del otro.

Estuvieron allí —como en un camino de medianoche un animal
queda cegado mirando fijamente a los faros del coche—
un instante y siguieron su camino;

se movían como muchachos en un patio de colegio,
rápidos sobre la calle mientras las miríadas de relojes
del calor del mediodía sonaban en el espacio.

El azul pasó resbalando por la rada, brillando.
El negro se agachó y encogió, observando, desde las piedras.
El blanco creció hasta ser tormenta en los ojos.

Cuando las tres de la tarde fueron pisoteadas bajo cascos
y la oscuridad palpitaba en la pared de la luz,
la ciudad se arrastraba a las puertas del mar

y relucía en el prismático del buitre.




                               35

Recomendados

AntologíA PoéTica 1btx por
AntologíA PoéTica 1btxAntologíA PoéTica 1btx
AntologíA PoéTica 1btxfsanch10
1.2K vistas44 diapositivas
Versos por
VersosVersos
Versosmireyaltv
98 vistas1 diapositiva
Ortiz juan laurentino el alba sube por
Ortiz juan laurentino   el alba subeOrtiz juan laurentino   el alba sube
Ortiz juan laurentino el alba subeFernando Adrián
341 vistas36 diapositivas
Antologia por
AntologiaAntologia
AntologiaRosalesNievaBrendaYa
21 vistas17 diapositivas
Poesía Renacimiento y Barroco. Li Da por
Poesía Renacimiento y Barroco. Li DaPoesía Renacimiento y Barroco. Li Da
Poesía Renacimiento y Barroco. Li DaROSAYL
1.8K vistas12 diapositivas
Poemas modernismo por
Poemas modernismoPoemas modernismo
Poemas modernismoGimena07
1.2K vistas3 diapositivas

Más contenido relacionado

La actualidad más candente

Humano metálico (1995 1997) por
Humano metálico (1995 1997)Humano metálico (1995 1997)
Humano metálico (1995 1997)lulichm
237 vistas25 diapositivas
DONDE SE QUIEBRA LA LUZ DE ISABEL BERNARDO por
DONDE SE QUIEBRA LA LUZ DE ISABEL BERNARDODONDE SE QUIEBRA LA LUZ DE ISABEL BERNARDO
DONDE SE QUIEBRA LA LUZ DE ISABEL BERNARDOYanka http://elrincondeyanka.blogspot.com/
466 vistas20 diapositivas
Delicadezas por
DelicadezasDelicadezas
DelicadezasFélix Sánchez Paredes
125 vistas2 diapositivas
Antología Modernismo y 98 por
Antología Modernismo y 98Antología Modernismo y 98
Antología Modernismo y 98Ana María de Armas de la Cruz
949 vistas15 diapositivas
Loba Herida Por Fanny Jem Wong por
Loba Herida Por Fanny Jem WongLoba Herida Por Fanny Jem Wong
Loba Herida Por Fanny Jem WongFANNY JEM WONG MIÑÁN
1K vistas17 diapositivas
Elytis canto heroico- albania por
Elytis canto heroico- albaniaElytis canto heroico- albania
Elytis canto heroico- albaniaMaria
442 vistas12 diapositivas

La actualidad más candente(20)

Humano metálico (1995 1997) por lulichm
Humano metálico (1995 1997)Humano metálico (1995 1997)
Humano metálico (1995 1997)
lulichm237 vistas
Elytis canto heroico- albania por Maria
Elytis canto heroico- albaniaElytis canto heroico- albania
Elytis canto heroico- albania
Maria442 vistas
Machado,griegos, romanos y otros mitos por Mercedes Casuso
Machado,griegos, romanos y otros mitosMachado,griegos, romanos y otros mitos
Machado,griegos, romanos y otros mitos
Mercedes Casuso2K vistas
Discurso pronunciado con ocasión de la entrega del premio nobel de literatura por calulara
Discurso pronunciado con ocasión de la entrega del premio nobel de literaturaDiscurso pronunciado con ocasión de la entrega del premio nobel de literatura
Discurso pronunciado con ocasión de la entrega del premio nobel de literatura
calulara253 vistas
viaje a la semilla por Gaelvega2
viaje a la semillaviaje a la semilla
viaje a la semilla
Gaelvega243 vistas
Anto de la_ poesia_anterior_1936 por motorlop
Anto de la_ poesia_anterior_1936Anto de la_ poesia_anterior_1936
Anto de la_ poesia_anterior_1936
motorlop707 vistas
El Barroco. La lírica por marquintasg
El Barroco. La líricaEl Barroco. La lírica
El Barroco. La lírica
marquintasg1.2K vistas
Orillas Del Duero M. Martin por Bru Ribera
Orillas Del Duero M. MartinOrillas Del Duero M. Martin
Orillas Del Duero M. Martin
Bru Ribera2.5K vistas
Poemas de la generación del 27 por pilarlahoz
Poemas de la generación del 27Poemas de la generación del 27
Poemas de la generación del 27
pilarlahoz3.3K vistas

Destacado

Album de viatges por
Album de viatgesAlbum de viatges
Album de viatgesromafcb
219 vistas24 diapositivas
Tours of australia por
Tours of australiaTours of australia
Tours of australiavmccoige
161 vistas9 diapositivas
Financial life in real estate por
Financial life in real estateFinancial life in real estate
Financial life in real estatePeter Dunn
461 vistas42 diapositivas
Chap 15 family business por
Chap 15 family businessChap 15 family business
Chap 15 family businessNurul Syahida Hassan
306 vistas29 diapositivas
Financial momentum por
Financial momentumFinancial momentum
Financial momentumPeter Dunn
661 vistas12 diapositivas
Ser at u of minnesota v1 1kpo por
Ser at u of minnesota v1 1kpoSer at u of minnesota v1 1kpo
Ser at u of minnesota v1 1kpoKenneth Olson
205 vistas18 diapositivas

Destacado(20)

Album de viatges por romafcb
Album de viatgesAlbum de viatges
Album de viatges
romafcb219 vistas
Tours of australia por vmccoige
Tours of australiaTours of australia
Tours of australia
vmccoige161 vistas
Financial life in real estate por Peter Dunn
Financial life in real estateFinancial life in real estate
Financial life in real estate
Peter Dunn461 vistas
Financial momentum por Peter Dunn
Financial momentumFinancial momentum
Financial momentum
Peter Dunn661 vistas
Ser at u of minnesota v1 1kpo por Kenneth Olson
Ser at u of minnesota v1 1kpoSer at u of minnesota v1 1kpo
Ser at u of minnesota v1 1kpo
Kenneth Olson205 vistas
Ser at u of minnesota icch 2011 por Kenneth Olson
Ser at u of minnesota icch 2011Ser at u of minnesota icch 2011
Ser at u of minnesota icch 2011
Kenneth Olson149 vistas
correlation between breakfast and student's performnace: case study of studen... por Nurul Syahida Hassan
correlation between breakfast and student's performnace: case study of studen...correlation between breakfast and student's performnace: case study of studen...
correlation between breakfast and student's performnace: case study of studen...
Nurul Syahida Hassan12.6K vistas
Parecer 007 da Alepe sobre reeleição de Guilherme Uchoa por Jamildo Melo
Parecer 007 da Alepe sobre reeleição de Guilherme UchoaParecer 007 da Alepe sobre reeleição de Guilherme Uchoa
Parecer 007 da Alepe sobre reeleição de Guilherme Uchoa
Jamildo Melo955 vistas
Artigo de auxiliar de Vado da Farmácia por Jamildo Melo
Artigo de auxiliar de Vado da FarmáciaArtigo de auxiliar de Vado da Farmácia
Artigo de auxiliar de Vado da Farmácia
Jamildo Melo3.7K vistas
Prefeito de Abreu e Lima vaza do PT por Jamildo Melo
Prefeito de Abreu e Lima vaza do PTPrefeito de Abreu e Lima vaza do PT
Prefeito de Abreu e Lima vaza do PT
Jamildo Melo6.8K vistas
A decisão do TCE sobre onibus em Caruaru por Jamildo Melo
A decisão do TCE sobre onibus em CaruaruA decisão do TCE sobre onibus em Caruaru
A decisão do TCE sobre onibus em Caruaru
Jamildo Melo4.5K vistas
relatório das contas da PCR por Jamildo Melo
relatório das contas da PCRrelatório das contas da PCR
relatório das contas da PCR
Jamildo Melo4.9K vistas
Relatório Priscila por Jamildo Melo
Relatório PriscilaRelatório Priscila
Relatório Priscila
Jamildo Melo4.8K vistas

Similar a Deshieloamediodia tomastranstromer-111006200738-phpapp02

Espa por
EspaEspa
Espaataulfita
282 vistas9 diapositivas
Presentación platero por
Presentación plateroPresentación platero
Presentación plateroirene_montero
1.2K vistas21 diapositivas
C ventura vfinal viaje por la literatura por
C ventura vfinal viaje por la literaturaC ventura vfinal viaje por la literatura
C ventura vfinal viaje por la literaturacventuracar
207 vistas18 diapositivas
A buen juez mejor testigo por
A buen juez mejor testigoA buen juez mejor testigo
A buen juez mejor testigoOchi AE
332 vistas10 diapositivas
Cabo de hornos por
Cabo de hornosCabo de hornos
Cabo de hornosPamela García
349 vistas10 diapositivas
La paradoja del alba (poemas). luis marín por
La paradoja del alba (poemas). luis marínLa paradoja del alba (poemas). luis marín
La paradoja del alba (poemas). luis marínLuis Alberto Marín Aguilar
1.2K vistas63 diapositivas

Similar a Deshieloamediodia tomastranstromer-111006200738-phpapp02(20)

Presentación platero por irene_montero
Presentación plateroPresentación platero
Presentación platero
irene_montero1.2K vistas
C ventura vfinal viaje por la literatura por cventuracar
C ventura vfinal viaje por la literaturaC ventura vfinal viaje por la literatura
C ventura vfinal viaje por la literatura
cventuracar207 vistas
A buen juez mejor testigo por Ochi AE
A buen juez mejor testigoA buen juez mejor testigo
A buen juez mejor testigo
Ochi AE332 vistas
Poemas Edicion04 Programa Ingridodgers por Ingrid Odgers
Poemas Edicion04 Programa IngridodgersPoemas Edicion04 Programa Ingridodgers
Poemas Edicion04 Programa Ingridodgers
Ingrid Odgers278 vistas
Hay un Pais en el Mundo.pptx por gygabite
Hay un Pais en el Mundo.pptxHay un Pais en el Mundo.pptx
Hay un Pais en el Mundo.pptx
gygabite10 vistas
Platero y Yo por 29011618
Platero y YoPlatero y Yo
Platero y Yo
290116182K vistas
Octavio Paz Poesia por JACOLONEL
Octavio Paz PoesiaOctavio Paz Poesia
Octavio Paz Poesia
JACOLONEL5.3K vistas
Reinos olvidados el elfo oscuro 1 - r. a. salvatore por Daniel Carrillo
Reinos olvidados   el elfo oscuro 1 - r. a. salvatoreReinos olvidados   el elfo oscuro 1 - r. a. salvatore
Reinos olvidados el elfo oscuro 1 - r. a. salvatore
Daniel Carrillo685 vistas

Deshieloamediodia tomastranstromer-111006200738-phpapp02

  • 1. colecciónletrasnördicas Deshielo a mediodía Tomas Tranströmer Nørdicalibros Traducción de 2011 Roberto Mascaró
  • 2. Título original: Dikter La traducción de este libro ha sido financiada por Statens kulturråd / The Swedish Arts Council © Tomas Tranströmer © De la traducción: Roberto Mascaró © De esta edición: Nórdica Libros, S.L. Fuerte de Navidad 11, 1º B - CP: 28044 Madrid Tlf: (+34) 91 509 25 35 - info@nordicalibros.com www.nordicalibros.com Primera edición en Nórdica Libros: septiembre de 2011 ISBN: 978-84-92683-60-4 Depósito Legal: Impreso en España / Printed in Spain Imprenta Kadmos (Salamanca) Diseño de colección: Filo Estudio Maquetación: Diego Moreno Corrección ortotipográfica: Ana Patrón y Susana Rodríguez Cualquier forma de reproducción, distribución, comunicación pública o transformación de esta obra solo puede ser realizada con la autorización de sus titulares, salvo excepción prevista por la ley. Diríjase a CEDRO (Centro Español de Derechos Reprográficos, www.cedro.org) si necesita fotocopiar o escanear algún fragmento de esta obra.
  • 3. de 17 POEMAS (1954) (ur 17 DIKTER)
  • 4. III FEM STROFER TILL THOREAU Ännu en har lämnat den tunga stadens ring av glupska stenar. Kristallklart salt är vattnet som slår samman kring alla sanna flyktingars huvud. I en långsam virvel har tystnad stigit hit från jordens mitt, att slå rot och växa och med yvig krona beskugga mannens solvarma trappa. * Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln växer stort vid randen. Likt kopparlurar trädens krökta rötter ger ton och löven skingras förskrämda. Höstens vilda flykt är hans lätta kappa, fladdrande tills åter ur frost och aska lugna dagar kommit i flock och badar klorna i källan. 10
  • 5. III CINCO ESTROFAS PARA THOREAU Otro más abandonó el pesado anillo de la ciudad de voraces piedras. Clara como la sal es el agua que golpea todas las cabezas de los verdaderos refugiados. En lento remolino ha subido el silencio hasta aquí desde el centro del mundo, a enraizarse y crecer y con frondosa copa sombrear la escalera del hombre, entibiada por el sol. * Negligentemente, el pie golpea una seta. La nube de tormenta se agranda junto al borde. Como cuernos de cobre las sinuosas raíces del árbol dan el tono, y las hojas se dispersan temerosas. La huida salvaje del otoño es su liviano manto, flameando hasta que, otra vez, llegue la manada de días tranquilos de helada y ceniza y bañen las garras en la fuente. 11
  • 6. * Trodd av ingen går den som sett en geysir, flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att så försvinna djupt i sitt inres grönska, listig och hoppfull. 12
  • 7. * Creído por nadie va el que vio un géiser, huido de aljibe cegado, como Thoreau, y sabe desaparecer en lo profundo de su verde interior, astuto y esperanzado. 13
  • 8. ELEGI Vid utgångspunkten. Som en stupad drake i något kärr bland dis och dunster, ligger vårt granskogsklädda kustland. Långt därute: två ångare som ropar ur en dröm i tjockan. Detta är den nedre världen. Orörlig skog, orörlig vattenyta och orkideens hand som sträcks ur myllan. På andra sidan, bortom denna farled men hängande i samma spegling: Skeppet, som molnet tyngdlöst hänger i sin rymd. Och vattnet kring dess stäv är orörligt, i stiltje lagt. Och ändå stormar det! och fartygsröken blåser vågrätt ut – där fladdrar solen i dess grepp – och blåsten står hårt mot ansiktet på den som bordar. Att ta sig uppför Dödens babordssida. Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar. Tystnaden ringer som en väckarklocka. Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar. Tills avlägset en dörr hörs slå igen långt borta i ett annat år. 14
  • 9. ELEGÍA En el punto de partida. Como dragón caído en algún pantano entre neblina y vaho, está nuestra tierra costera vestida de bosque de pino. Allá lejos: dos vapores que gritan desde un sueño en la bruma. Este es el mundo inferior. Bosque inmóvil, superficie de agua inmóvil, y la mano de orquídeas que surge del pantano. Al otro lado, más allá de esta senda, pero flotando en el mismo espejeo: el navío, que la nube ingrávida cuelga de su espacio. Y el agua en torno a su cayado está inmóvil, echada en calma. ¡Y aun así, truena! Y el humo del navío se expande horizontal —allí flamea el sol en su agarrón— y el soplo golpea duro el rostro del que aborda. Ascender hacia babor de la Muerte. Una ráfaga súbita y la cortina ondea. Suena el silencio cual despertador. Una ráfaga súbita y la cortina ondea. Hasta que se oye, lejana, golpear una puerta lejos, en otro año. 15
  • 10. * O marker grå som Bockstensmannens kapprock! Och ön som svävar mörk i vattenröken. Det råder stillhet som när radarn svänger sitt varv på varv i övergivenhet. Det finns en korsväg i ett ögonblick. Distansernas musik har sammanströmmat. Allt sammanvuxet till ett yvigt träd. Försvunna städer glittrar i dess grenverk. Från överallt och ingenstans det spelar som syrsor i augustimörkret. Insprängd som timmerbaggen, slumrar här i natten torvmossens dräpte färdman. Saven driver hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt i berget: här är flädermössens grotta. Här hänger åren, gärningarna tätt. Här sover de med sammanfällda vingar. En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel! (På avstånd som en rök ur grottans mynning.) Men ännu råder sommarvintersömnen. På avstånd vattensorl. I mörka trädet ett löv som vänder sig. 16
  • 11. * ¡Oh marcas grises como la túnica del hombre de Bocksten!1 Y la isla que flota en el vapor del agua. Hay calma como cuando el radar vira en vueltas y vueltas, entregado. Hay un cruce de caminos en un instante. La música de las distancias ha confluido. Todo creciendo hacia un árbol frondoso. Ciudades perdidas brillan en su verdor. De todas partes y de ninguna tocan como los grillos en la oscuridad de agosto. Insertado en el rebaño de troncos, se adormece aquí en la noche el viajero asesinado en el pantano. La savia mueve su pensamiento y sube hacia las estrellas. Y en lo profundo de la montaña: aquí está la gruta de los murciélagos. Aquí cuelgan los años, apretados los actos. Aquí ellos duermen con las alas plegadas. Un día estos volarán. ¡Un hervidero! (En la distancia, algo como humo saliendo de la boca de la gruta.) Pero aún rige el sueño del invierno estival. En la distancia, rumor de aguas. En el árbol oscuro, una hoja que se da la vuelta. 1 Hombre de Bocksten: restos de un hombre medieval muy bien preservados, hallados en la municipalidad de Varberg, Suecia, en 1936. (N. del T.) 17
  • 12. * En sommarmorgon fastnar bondens harv i döda ben och klädestrasor. – Han låg alltså kvar när torvmossen dränerats och står nu upp och går sin väg i ljuset. I varje härad virvlar gyllne frön kring gammal skuld. Den pansarklädda skallen i åkerjord. En vandringsman på vägen och berget följer honom med sin blick. I varje härad sorlar skyttens rör vid midnattstid när vingarna slår ut och det förflutna växer i sin störtning och mörkare än hjärtats meteorsten. En andens bortvändhet gör skriften glupsk. En flagga börjar smälla. Vingarna slår ut kring rovet. Denna stolta färd! där albatrossen åldras till ett moln i Tidens gap. Kulturen är en valfångststation, där främlingen på promenad bland vita husgavlar och barn som leker ändå med varje andetag förnimmer den dräpte jättens närvaro. 18
  • 13. * Una mañana de verano, el rastrillo del campesino se atasca en huesos muertos y harapos de vestido. Así que él yacía allí cuando drenaron la turbera y ahora se yergue y anda su camino en la luz. En cada distrito remolinea semilla dorada en torno a vieja deuda. La calavera, blindada, en un sembrado. Un peregrino en marcha y la montaña siguiéndole con la mirada. En cada distrito murmura el carcaj del arquero a medianoche, cuando se abren las alas y crece el pasado en su caída, más oscuro que el meteorito del corazón. Un alma apartada hace la escritura ávida. Una bandera empieza a golpetear. Las alas se abren en torno a la presa. ¡Este viaje altivo! en que el albatros se hace viejo como nube en la boca del Tiempo. La cultura es una estación de caza de la ballena, donde el extraño, caminando entre blancas vigas y niños que juegan, percibe, sin embargo, a cada respiración, la presencia del gigante caído. 19
  • 14. * Lätt återkastas himlasfärers orrspel. Musiken, skuldfri i vår skugga, som fontänens vatten stiger mellan vilddjur, konstrikt förstenade kring vattenstrålen. Med stråkarna förklädda till en skog. Med stråkarna som riggen i ett störtregn – kajutan vräks under ett störtregns hovar – och innerst, i kardanupphängning, glädjen. I afton återspeglas världens stiltje, när stråkarna satts an men inte rörs. Orörliga i dimman skogens träd och vattentundran speglande sig själv. Musikens stumma hälft är här, som doften av kåda står kring åskskadade granar. En underjordisk sommar hos var man. Där lösgör sig, vid korsvägen, en skugga och spränger bort i bachtrumpetens riktning. Av nåd ges plötslig tillförsikt. Att lämna sin jagförklädnad kvar på denna strand, där vågen slår och sjunker undan, slår och sjunker undan. 20
  • 15. * Liviana, vuelve la bofetada de las esferas celestes. La música, a nuestra sombra, inocente como el agua de la fuente que sube entre animales salvajes, artísticamente petrificada alrededor del chorro de agua. Con las cuerdas disfrazadas de bosque. Con las cuerdas como el aparejo del aguacero: la lancha es azotada por los cascos de un aguacero y en lo íntimo, en el atasco del giroscopio, alegría. Esta tarde se refleja la bonanza del mundo, cuando las cuerdas son instaladas, sin que nadie toque. Inmóviles en la niebla, los árboles del bosque y la tundra húmeda espejeando en sí misma. La mitad muda de la música está aquí, como el olor a resina anda en torno a ramas heridas por el rayo. En cada hombre, un verano subterráneo. En el cruce de caminos, una sombra, y se aleja corriendo, siguiendo la trompeta de Bach. La piedad inspira súbita cautela. Dejar su disfraz de yo en esta playa donde la ola golpea y se retira, golpea y se retira. 21
  • 17. de SECRETOS EN EL CAMINO (1958) (Ur HEMLIGHETER PÅ VÄGEN)
  • 18. SVENSKA HUS ENSLIGT BELÄGNA Ett virrvarr av svarta granar och rykande månstrålar. Här ligger torpet sänkt och det tycks utan liv. Tills morgondaggen sorlar och en åldring öppnar – med darrande hand – fönstret och släpper ut en uv. Och i ett annat väderstreck står nybygget och ångar med lakanstvättens fjäril fladdrande vid knuten mitt i en döende skog där förmultningen läser genom glasögon av sav barkborrarnas protokoll. Sommar med linhåriga regn eller ett enda åskmoln över en hund som skäller. Fröet sparkar i jorden. 24
  • 19. CASAS SUECAS SITUADAS AISLADAMENTE Una confusión de ramas negras y humeantes rayos de sol. Aquí está hundida la cabaña y parece sin vida. Hasta que murmura la niebla matinal y un anciano abre —con mano temblorosa— la ventana y deja salir un búho. Y en otro punto cardinal está la casa nueva humeando con la mariposa de las sábanas tendidas que flamean junto al propio nudo de un bosque moribundo donde la putrefacción lee con gafas de savia el protocolo de la termita. Verano con lluvia de pelo pajizo o con una sola nube de tormenta sobre un perro que ladra. La semilla golpea bajo la tierra. 25
  • 20. Upprörda röster, ansikten flyger i telefontrådarna på förkrympta snabba vingar över myrmarkernas mil. Huset på en ö i älven ruvande sina grundstenar. En ständig rök – man bränner skogens hemliga papper. Regnet vänder i himlen. Ljuset slingrar i älven. Hus på branten övervakar vattenfallets vita oxar. Höst med en liga av starar som håller gryningen i schack. Människorna rör sig stelt på lampskenets teater. Låt dem känna utan ängslan de kamouflerade vingarna och Guds energi hoprullad i mörkret. 26
  • 21. Voces inquietas, rostros vuelan en los cables telefónicos con rápidas alas encogidas sobre leguas de tierras pantanosas. La casa en una isla del arroyo empollando sus piedras fundamentales. Un humo continuo: son quemados los papeles secretos del bosque. La lluvia vira en el cielo. La luz serpentea en el arroyo. La casa del acantilado vigila los bueyes blancos de la cascada. El otoño, con una banda de estorninos, mantiene al amanecer en jaque. La gente se mueve con rigidez en el teatro de pantallas de lámpara. Dejadlos sentir sin angustia las alas camufladas y la energía de Dios arrollada en la oscuridad. 27
  • 22. DE FYRA TEMPERAMENTEN Rannsakande ögat förvandlar solstrålarna till polisbatonger. Och på kvällen: glammet från en fest i våningen inunder skjuter upp som overkliga blommor genom golvet. For på slätten. Mörker. Vagnen tycktes ej komma ur fläcken. En anti-fågel skriade i stjärntomhet. Albinosolen stod över kastande mörka sjöar. * En man som ett uppryckt träd med kraxande löv och en blixt i givakt såg den vilddjursdoftande solen slå upp bland smattrande vingar på världens klippö forsande fram bakom fanor av skum genom natt och dag med vita sjöfåglar skränande på däcket och alla med biljett till Kaos. * Det är bara att blunda så hör man tydligt måsarna ringa söndag över havets oändliga socken. En gitarr börjar knäppa i snåret och molnet vandrar 28
  • 23. LOS CUATRO TEMPERAMENTOS Registrando, el ojo transforma los rayos solares en bastones policiales. Y de noche: la bulla de una fiesta en el piso de abajo sube como flores irreales a través del suelo. Salgo a la llanura. Oscuridad. El vagón parece no moverse. Un anti-pájaro graznaba a la ausencia de estrellas. Arriba el sol albino, lanzando oscuras marejadas. * Un hombre como un árbol erguido con hojas crujientes y un rayo en guardia vio al sol con hedor de bestia que buscaba entre alas crepitantes sobre la isla de acantilados del mundo, avanzando tras banderas de espuma por la noche y el día, con blancos pájaros lacustres y ruidosos en cubierta, y todos con pasaje hacia el Caos. * Basta con cerrar los ojos para oír claramente el pequeño domingo de las gaviotas sobre la comarca interminable [del mar. Una guitarra comienza a abotonar el arbusto y la nube avanza 29
  • 24. långsamt som den sena vårens gröna släde – med det gnäggande ljuset förspänt – kommer glidande på isen. * Vaknade med väninnans klackar smällande i drömmen och utanför två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar medan flygblad från solen dråsade över staden. Vägen tar aldrig slut. Horisonten skyndar framåt. Fåglarna skakar i trädet. Dammet yr kring hjulen. Alla rullande hjul som motsäger döden! 30
  • 25. lentamente, como el trineo verde de la primavera tardía —con la luz amarrada que relincha— llega resbalando sobre el hielo. * Desperté con los tacones de la amiga golpeteando en el sueño y, afuera, dos montones de nieve, como olvidados guantes del invierno, mientras octavillas del sol se desplomaban sobre la ciudad. El camino nunca tiene fin. El horizonte se apura hacia adelante. Los pájaros sacuden el árbol. El polvo se marea en torno a las ruedas. ¡Todas las rodantes ruedas que contradicen la muerte! 31
  • 26. SIESTA Stenarnas pingst. Och med sprakande tungor… Staden utan tyngd i middagstimmans rymd. Gravläggning i sjudande ljus. Trumman som överröstar den innelåsta evighetens bultande nävar. Örnen stiger och stiger över de sovande. Sömn där kvarnhjulet vänder sig som åskan. Tramp från hästen med bindel för ögonen. Den innelåsta evighetens bultande nävar. De sovande hänger som lod i tyrannernas klocka. Örnen driver död i solens strömmande vita fors. Och ekande i tiden – som i Lasarus’ kista – den innelåsta evighetens bultande nävar. 32
  • 27. SIESTA Pentecostés de piedras. Y con lenguas crujientes... La ciudad ingrávida en el espacio del mediodía. Sepultura en luz hirviente. El tambor que acalla los palpitantes puños de la eternidad cautiva. El águila sube y sube sobre los que duermen. Un sueño en que la piedra del molino se vuelve como el trueno. Pasos del caballo con la venda en los ojos. Los palpitantes puños de la eternidad cautiva. Los que duermen cuelgan como péndulos en el reloj del tirano. El águila planea, muerta, en las cascadas que fluyen del sol. Y resonando en el tiempo —como el ataúd de Lázaro— el ombligo que late, de la eternidad cautiva. 33
  • 28. IZMIR KLOCKAN TRE Strax framför på den nästan tomma gatan två tiggare, den ene utan ben – han bars omkring på ryggen av den andre. De stod – som på en midnattsväg ett djur står bländat stirrande i bilens lyktor – ett ögonblick och fortsatte att gå och rörde sig som pojkar på en skolgård snabbt över gatan medan middagshettans myriader klockor tickade i rymden. Blått gled förbi på redden, flimrande. Svart kröp och krympte, stirrande ur sten. Vitt blåste upp till storm i ögonen. När klockan tre var trampat under hovar och mörkret bultade i ljusets vägg låg staden krypande vid havets dörr och glimmande i gamens kikarsikte. 34
  • 29. IZMIR A LAS TRES Justo enfrente, en la calle casi vacía, dos mendigos: uno sin piernas es llevado en las espaldas del otro. Estuvieron allí —como en un camino de medianoche un animal queda cegado mirando fijamente a los faros del coche— un instante y siguieron su camino; se movían como muchachos en un patio de colegio, rápidos sobre la calle mientras las miríadas de relojes del calor del mediodía sonaban en el espacio. El azul pasó resbalando por la rada, brillando. El negro se agachó y encogió, observando, desde las piedras. El blanco creció hasta ser tormenta en los ojos. Cuando las tres de la tarde fueron pisoteadas bajo cascos y la oscuridad palpitaba en la pared de la luz, la ciudad se arrastraba a las puertas del mar y relucía en el prismático del buitre. 35